Sedan tog jag barnsalva i stället för tandkräm på tand-borsten. Då förstod jag att även den bäste kan göra fel. Jag kände mig djupt tacksam över den insikten.

     När jag öppnade kylskåpet föll ett mjölkpaket ut, gick sönder och stänkte ner mina byxor och skor. Jag intalade mig att det var bra för ovanlädret. Byxorna hade jag ändå tänkt byta. Under tiden kokade frukostkaffer över. Det påminde mig om att kaffe på tom mage är hälsovådligt.

     Just som jag slagit igen ytterdörren märkte jag att jag hade glömt nycklarna. "Den stunden, den sorgen", nynnade jag och tänkte på att jag inte behövde bryta mig in förrän efter arbetet. Att de nya byxorna fastnade i cykelkedjan och att jag råkade köra rakt in i grannens häck, spelade egentligen ingen roll: "Tur att det inte var dyrare byxor", mumlade jag glatt.

     På jobbet tog jag in kaffekoppen till skrivbordet och spillde ut det mesta på manuset till kvartalsrapporten. "Tur att det bara var ett fjortondagarsjobb som blev förstört, det kunde ha varit ett treveckors arbete", vrålade jag ut i korridoren. "Förresten hade jag ändå tänkt arbeta om det, så det så..."

     På hemvägen skulle jag ta ut pengar, men kortet försvann in i bankomaten och kom tyvärr inte ut igen. "Nåja, pengarna hade jag ju ändå bara gjort av med", filosoferade jag och utövade några avslappningsövningar. Låssmeden kostade bara 400 kronor! Och explosionen när jag knäppte på TV:n blev inte särskild kraftig. Nu kan jag skaffa text-TV, och så blir omtapetseringen äntligen av, så himla bra!