Skidåkningens AH och OH!!

För skidåkning fordras i första hand följande ting,
- räknat nedifrån och uppåt:

1) Snö
2) Skidor
3) Skidåkare

Är dessa betingelser uppfyllda kan man börja, sedan man först försäkrat sig om att snön är tillräckligt hal.

     Skidåkaren fastsättes vid skidans ovansida med s.k. bindslen. Att fastsättningen sker å ovansidan är en mycket viktig detalj, och det gäller därför att tillse att den böjda framspetsen på skidan pekar uppåt, vilket i hög grad under-lättar åkningen, i all synnerhet för nybörjaren.

     Rätt fastbunden vid skidan kan man icke falla vare sig framstupa eller baklänges, utan att bryta antingen skidorna eller tårna, eller alla tolv. Möjligheten att falla i sidled finnes dock, men för att förhindra detta använder man sig av tvenne stavar, en vänsterstav för den vänstra handen och en högerstav för den högra, så vitt man inte är vänsterhänt.

     Stavarna är dessutom, som namnen antyder, bokstavligen till för att nybörjaren skall kunna stava sig fram, vilket bör ske med största försiktighet på mycket slät mark, helst på skånska slätten, om sådan finnes till hands.

     Förutsättningen för att detta första experiment skall lyckas är att skidorna är parallella, vilket i sin tur beror på om fotställ-ningen är parallell. Se efter detta redan innan ni köper skidor, ty är fötterna av naturen utåtvridna, är de icke avsedda för skidåkning. Alla har sett Charlie Chaplin på rullskridskor, men ingen har någonsin skådat Charlie Chaplin på skidor. Har ni hans fötter, så sälj skidorna och köp rullskridskor. Man blir icke skidlöpare genom att använda skidorna till att imitera en billig julgransfot av trä.

     Om ni mot förmodan har parallella fötter och alltså lyckas fösa er försiktigt framåt någon meter utan att ramla, vilket Gud förbjude om det finns någon rättvisa, så är ni mogen för att ta det första steget på skidorna, det s.k. glidet. Detta tillgår så att ni för fram ena benet, varvid hela kroppstyngden skall vila å detta ben. Skulle benet därvid ge vika, så beror det på att kroppstyngden är för stor och ni gör då klokt i att banta eller ägna er åt en annan vintersport, t.ex kana el. dyl. där kropps-tyngden vilar där den ska.

     Sedan ni väl lärt er att något sånär upprätt gå på slät mark, bör ni fortsätta med detta. Låt er under inga omständigheter lockas till att åka nedför backar, hur enkelt och bekvämt det än ser ut och hur liten lutningen än är. Även den allra minsta backen utgör den allra största faran, ty ni är inte på långt när så bredbent som ni tror.

     Redan efter en meters färd i nedförsbacke börjar skidorna ta adjö av varandra och skiljs sedan allt mer, tills ni slutligen förbannar den skapelsens ordning, som inte lät människans ben börja omedelbart under slipsknuten. Dessutom står det alltid ett träd mitt i skidbacken och innan ni hunnit besluta er, om ni skall åka till vänster eller höger om det, har ödets pekfinger visat er den gyllene medelvägen, vilket är synd på det vackra trädet.

     Förutom de nu nämnda åksätten förekommer en del andra, så som störtlopp och 80-meters hopp i backe, vilket man under inga omständigheter bör pröva första dagen. Tekniska finesser som s.k. Kristianstadsväng och lappkastning bör utföras endast av gamla beprövade veterinärer i sporten. En annan avart av skidåkning är något som benämnes tolkning, vilken sker efter häst och långt betänkande.

     Skulle ni någon gång komma på den dumdristiga iden att pröva detta, så gäller det i ännu högre grad än tidigare att undvika nedförsbackar. Det kan nämligen mycket lätt inträffa, att hästen utan föregående varning tvärstannar mitt i den vilda farten nedför, vilket sällan skidåkaren gör.

     Har man då svårt att besluta sig för, vilken sida av hästen man ska köra, så upprepas manövern med trädet, bara med den skillnaden att man fortsätter nedför resten av backen med en häst på ryggen, vilket dels är obekvämt och dels får omgiv-ningen att tro att man är en av bröderna Marx som tränar för nästa film.

     Slutligen må det som en allmän regel, den ojämnförligt viktigaste av alla, framhållas betydelsen av att välja rätt valla. Alla som följer med referaten av skidtävlingar i tidningarna, vet att ingen skidlöpare ännu förlorat en tävling av någon annan orsak än fel valla.

     Detta innebär antingen att skidorna blir bakhala eller också att snön fastnar under. I det senare fallet fastnar ett ungefär decimetertjockt lager under skidan för varje steg, vilket innebär att man redan efter tusen steg befinner sig 100 meter över havets nivå, vilket medför en känsla av osäkerhet eftersom det då fattas ca 99 m för att stavarna skall nå marken.

     Bakhala skidor är inte heller roliga. För vart steg framåt, åker man två steg bakåt och ända sättet att komma fram är att vända om och åka åt motsatt håll. Glöm därför inte att valla rätt.

     Vallan betyder numer allt. På Gustav Vasas tid fanns det ingen valla vilket förklarar varför han blev upphunnen vid Norska gränsen där han gjorde ett lappkast och stack tillbaka och räddade fosterlandet. Hade den moderna vallan stått till Gustav Vasas förfogande så hade han kunnat åka på bara skosulorna utan risk att bli upphunnen och vi hade fortfarande lidit under Danskt förtryck.