För skidåkning fordras i första hand följande ting,
- räknat nedifrån och uppåt:
1) Snö
2) Skidor
3) Skidåkare
Är dessa betingelser uppfyllda kan man börja, sedan
man först försäkrat sig om att snön är tillräckligt hal.
Skidåkaren fastsättes vid skidans ovansida med s.k. bindslen.
Att fastsättningen sker å ovansidan är en mycket viktig detalj,
och det gäller därför att tillse att den böjda framspetsen på
skidan pekar uppåt, vilket i hög grad under-lättar åkningen,
i all synnerhet för nybörjaren.
Rätt fastbunden vid skidan kan man icke falla vare sig
framstupa eller baklänges, utan att bryta antingen skidorna
eller tårna, eller alla tolv. Möjligheten att falla i sidled finnes
dock, men för att förhindra detta använder man sig av tvenne
stavar, en vänsterstav för den vänstra handen och en högerstav
för den högra, så vitt man inte är vänsterhänt.
Stavarna är dessutom, som namnen antyder, bokstavligen
till för att nybörjaren skall kunna stava sig fram, vilket bör
ske med största försiktighet på mycket slät mark, helst på
skånska slätten, om sådan finnes till hands.
Förutsättningen för att detta första experiment skall lyckas
är att skidorna är parallella, vilket i sin tur beror på om
fotställ-ningen är parallell. Se efter detta redan innan ni
köper skidor, ty är fötterna av naturen utåtvridna, är de
icke avsedda för skidåkning. Alla har sett Charlie Chaplin
på rullskridskor, men ingen har någonsin skådat Charlie
Chaplin på skidor. Har ni hans fötter, så sälj skidorna
och köp rullskridskor. Man blir icke skidlöpare genom
att använda skidorna till att imitera en billig julgransfot av trä.
Om ni mot förmodan har parallella fötter och alltså lyckas
fösa er försiktigt framåt någon meter utan att ramla, vilket
Gud förbjude om det finns någon rättvisa, så är ni mogen
för att ta det första steget på skidorna, det s.k. glidet.
Detta tillgår så att ni för fram ena benet, varvid hela
kroppstyngden skall vila å detta ben. Skulle benet
därvid ge vika, så beror det på att kroppstyngden är
för stor och ni gör då klokt i att banta eller ägna er
åt en annan vintersport, t.ex kana el. dyl. där
kropps-tyngden vilar där den ska.
Sedan ni väl lärt er att något sånär upprätt gå på slät mark,
bör ni fortsätta med detta. Låt er under inga omständigheter
lockas till att åka nedför backar, hur enkelt och bekvämt det
än ser ut och hur liten lutningen än är. Även den allra minsta
backen utgör den allra största faran, ty ni är inte på långt när
så bredbent som ni tror.
Redan efter en meters färd i nedförsbacke börjar skidorna
ta adjö av varandra och skiljs sedan allt mer, tills ni slutligen
förbannar den skapelsens ordning, som inte lät människans
ben börja omedelbart under slipsknuten. Dessutom står det
alltid ett träd mitt i skidbacken och innan ni hunnit besluta er,
om ni skall åka till vänster eller höger om det, har ödets
pekfinger visat er den gyllene medelvägen, vilket är synd på
det vackra trädet.
Förutom de nu nämnda åksätten förekommer en del andra,
så som störtlopp och 80-meters hopp i backe, vilket man
under inga omständigheter bör pröva första dagen.
Tekniska finesser som s.k. Kristianstadsväng och
lappkastning bör utföras endast av gamla beprövade
veterinärer i sporten. En annan avart av skidåkning är
något som benämnes tolkning, vilken sker efter häst
och långt betänkande.
Skulle ni någon gång komma på den dumdristiga iden
att pröva detta, så gäller det i ännu högre grad än
tidigare att undvika nedförsbackar. Det kan nämligen
mycket lätt inträffa, att hästen utan föregående
varning tvärstannar mitt i den vilda farten nedför,
vilket sällan skidåkaren gör.
Har man då svårt att besluta sig för, vilken sida
av hästen man ska köra, så upprepas manövern
med trädet, bara med den skillnaden att man
fortsätter nedför resten av backen med en häst
på ryggen, vilket dels är obekvämt och dels får
omgiv-ningen att tro att man är en av bröderna
Marx som tränar för nästa film.
Slutligen må det som en allmän regel, den ojämnförligt
viktigaste av alla, framhållas betydelsen av att välja rätt valla.
Alla som följer med referaten av skidtävlingar i tidningarna,
vet att ingen skidlöpare ännu förlorat en tävling av någon
annan orsak än fel valla.
Detta innebär antingen att skidorna blir bakhala eller
också att snön fastnar under. I det senare fallet fastnar
ett ungefär decimetertjockt lager under skidan för varje
steg, vilket innebär att man redan efter tusen steg
befinner sig 100 meter över havets nivå, vilket medför
en känsla av osäkerhet eftersom det då fattas ca 99 m
för att stavarna skall nå marken.
Bakhala skidor är inte heller roliga. För vart steg framåt,
åker man två steg bakåt och ända sättet att komma
fram är att vända om och åka åt motsatt håll.
Glöm därför inte att valla rätt.
Vallan betyder numer allt. På Gustav Vasas tid fanns det
ingen valla vilket förklarar varför han blev upphunnen vid
Norska gränsen där han gjorde ett lappkast och stack
tillbaka och räddade fosterlandet. Hade den moderna
vallan stått till Gustav Vasas förfogande så hade han
kunnat åka på bara skosulorna utan risk att bli upphunnen
och vi hade fortfarande lidit under Danskt förtryck.